Lars Åberg skriver en kritisk artikel i Sydsvenskan om vägen fram till nedläggningen av Rosengårdsskolans högstadium - dvs Åberg skriver om hur den s.k. mångkulturen i praktiken gestaltar sig. Artikeln har rubriken: "
F som i fiasko".
Åberg inleder:
Citat:
Är detta chansen som vi har väntat på i tio, tjugo, trettio år, att någon ska säga som det är, att vi inte kan ha en skola som accepterar att barn tillbringar sin uppväxt i den utan att bli en del av samhället, att allt har varit en lögn, att sådana här förhållanden inte är någon tillgång för något samhälle?
Han konstaterar:
Citat:
På politisk nivå har detta [att "problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år” och att ”våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna” m.m.] accepterats dels för att man inte vetat vad man ska ta sig till och dels för att man inte velat riskera en negativ debatt om presumtiva väljare.
Åberg beskriver, att barnen
Citat:
lever på en plats där svenskarna är de främmande, de andra, och där Sverige endast är perifert närvarande i form av socialsekreterare, lärare, poliser och vaktmästare i en vardag som inrättats ungefär på samma sätt som i det gamla hemlandet.
Skoldebatten tycks så märkligt frikopplad från dessa ändrade förutsättningar. Man jämför sig med ett Finland, dit tv-teamen reser och visar homogena klasser och bänkrader i ordning som på ryttmästarns tid. Här har vi fått en ny elevgeneration som inte behärskar språket, som saknar studiebakgrund och som i ökande grad kommer från länder med sönderslagna skolsystem.
Åberg är givetvis en motståndare till det fria skolvalet och friskolereforman - de säkerhetsventiler som infördes mot föräldra- och väljaruppror. Han fortsätter:
Citat:
Denna nya verklighet har paradoxalt nog bemötts med en beslutsam institutionalisering av segregationen. Friskolereformen, med brett parlamentariskt stöd, är den viljans tydligaste uttryck. Överskådligheten har minskat genom det fria skolvalet, kommunaliseringen och de ständiga omorganisationerna och betygsförändringarna. Dessutom verkar skolan i en motsträvig miljö; med föräldrar som inte följer lagen mot aga, med krav på begränsad rörelsefrihet för flickor, med barn som dyker upp mitt i terminen och försvinner lika fort. Språkforskarnas modersmålsideologi har låst in och gettoiserat dem som inte får svenskan hemifrån.
Vilket nederlag, moraliskt, demokratiskt, det är för ett samhälle att ge upp och stänga en skola. Nog hade det känts bättre om elever skickats till andra stadsdelar som ett led i en offensiv satsning på spridning och blandning i stället för en åtgärd framkallad i panik.
Det skulle alltså enl. Åberg ha "känts" (sic) bättre om de reella problemen med en "elevgeneration som inte behärskar språket, som saknar studiebakgrund och som i ökande grad kommer från länder med sönderslagna skolsystem", problem med "föräldrar som inte följer lagen mot aga, med krav på begränsad rörelsefrihet för flickor, med barn som dyker upp mitt i terminen och försvinner lika fort" m.m. tidigt hade lanserats som "en offensiv satsning på spridning och blandning".
Åberg konsterar avslutningsvis dystert, att det blir svårt att avskaffa det fria skolvalet, "eftersom så många föräldrar hunnit vänja sig vid ... att flytta [barnen] om det blir kris i klassrummen". Ja, usch så hemskt, att (åtminstone en del) föräldrar kan välja bort kaotiska skolor... (ironi)
Han ger (oavsikligt) en sammanfattande beskrivning av betydligt mer än nedläggningen av Rosengårdsskolans högstadium.
Citat:
• F som i fiasko
• utvecklingen [har] glidit oss ur händerna
• vi [har] dåliga svar på frågorna som borde ha ställts
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/f-som-i-fiasko/
